att älska eller inte bli älskad.. - det är frågan.
Jag är singel.
Ja jag vet att vara singel är inte nån synd, och det är inte skam heller.. Men det är något man kan konstatera efter lång tid på den banan, gå ut på en klubb, strula med nån okänd, vakna upp morgonen efter komma på hur ful han va och tacka gud för att man inte tog hans telefonnummer!
Tröttar jag på singellivet? Klart jag gör, mer vissa dagar än andra dagar. Men parta varje helg, supa som ett svin, det är ju kul, gå ut med singeltjejkompisarna... STOPP! vänta.. jag börjar räkna på fingrarna, vilka singeltjejkompisar, jag har typ.. två? Nästan alla mina tjejkompisar, killkompisar med för den delen, nästan alla mina vänner är i ett mer eller mindre stadigt förhållande, om inte så var dom nyss eller är påväg in i ett. och där står jag, och tittar på alla mina vänner som slungar sig genom förhållanden. Kvar står jag, jag har inte ens haft ett riktigt förhållande, jag har bara strulat runt, sovit med killar, visserligen upprepade gånger, men förhållande vad?
Det närmsta ett förhållande jag har kommit, det är mitt ex, men jag anser inte att om man varit ihop två gånger och det blir sammanlagt två månader och en vecka, för två förhållande, att det räknas som ett förhållande. Mitt problem är att jag flyr.
"Vadå, gillar du mig? ajajaj, eh, hej då!"
Linda i ett nötskal, men, i år har jag träffar mer än en som inte fått mig att försöka fly, att träffa en människa som kan tänkas ha en sån tanke, det är framsteg, När jag träffade mitt ex, låt oss kalla honom Herr J, det låter vänligare. När jag träffade Herr J för mig själv, så va det den största framgången nånsin, det va första gången nånsin jag klarat av något sånt. Sen slutade det i total kaos och misär också.
jag börjar fundera på om gud skapade singellivet för att jag skulle få känna mig dålig? För dom få gånger jag känner att jag gillar en kille på riktigt, brukar lyckan vända mig ryggen och jag står där lite lätt krossad.
En film ni borde se är "Jane Ausens book club". jättebra film, men det dom säger om tjejen som levt ensam med sina hundar i 15 år, att henne får man benda loss med en kofot, det är liksom jag i ett nötskal! Man måste vara på å visa att man vill något för att jag ska förstå. för att jag ska notera.
Tror jag ska döpa mig själv till SingelLinda, i all evighet ;)
Ja jag vet att vara singel är inte nån synd, och det är inte skam heller.. Men det är något man kan konstatera efter lång tid på den banan, gå ut på en klubb, strula med nån okänd, vakna upp morgonen efter komma på hur ful han va och tacka gud för att man inte tog hans telefonnummer!
Tröttar jag på singellivet? Klart jag gör, mer vissa dagar än andra dagar. Men parta varje helg, supa som ett svin, det är ju kul, gå ut med singeltjejkompisarna... STOPP! vänta.. jag börjar räkna på fingrarna, vilka singeltjejkompisar, jag har typ.. två? Nästan alla mina tjejkompisar, killkompisar med för den delen, nästan alla mina vänner är i ett mer eller mindre stadigt förhållande, om inte så var dom nyss eller är påväg in i ett. och där står jag, och tittar på alla mina vänner som slungar sig genom förhållanden. Kvar står jag, jag har inte ens haft ett riktigt förhållande, jag har bara strulat runt, sovit med killar, visserligen upprepade gånger, men förhållande vad?
Det närmsta ett förhållande jag har kommit, det är mitt ex, men jag anser inte att om man varit ihop två gånger och det blir sammanlagt två månader och en vecka, för två förhållande, att det räknas som ett förhållande. Mitt problem är att jag flyr.
"Vadå, gillar du mig? ajajaj, eh, hej då!"
Linda i ett nötskal, men, i år har jag träffar mer än en som inte fått mig att försöka fly, att träffa en människa som kan tänkas ha en sån tanke, det är framsteg, När jag träffade mitt ex, låt oss kalla honom Herr J, det låter vänligare. När jag träffade Herr J för mig själv, så va det den största framgången nånsin, det va första gången nånsin jag klarat av något sånt. Sen slutade det i total kaos och misär också.
jag börjar fundera på om gud skapade singellivet för att jag skulle få känna mig dålig? För dom få gånger jag känner att jag gillar en kille på riktigt, brukar lyckan vända mig ryggen och jag står där lite lätt krossad.
En film ni borde se är "Jane Ausens book club". jättebra film, men det dom säger om tjejen som levt ensam med sina hundar i 15 år, att henne får man benda loss med en kofot, det är liksom jag i ett nötskal! Man måste vara på å visa att man vill något för att jag ska förstå. för att jag ska notera.
Tror jag ska döpa mig själv till SingelLinda, i all evighet ;)
Kommentarer
Trackback
