Tiden bara rusar iväg.
Jag har varit i Sverige i 37 dagar och jobbat hur mycket som helst, helt plötsligt så är det kallt.
Vinterjackan är jätteskön på kvällarna. Och det är nästan så att vindjackan med en normal långärmad tröja under är kallt på dagarna.. det är knas. Men jag är glad över att vara i Sverige.. Jätteglad!
dock är det knas, för jag saknar en famn. Ofta.. visst jag har känt mig ensam, och jag har haft någon jag velat på ett så disträ sätt att jag bara velat ha någon för stunden efteråt.. Ingen vilja eller ork att binda mig, men så bara blev det så att jag känner samma känslor igen. Hjälp. Men jag är stark. Jag tar mig igenom det. Det gör jag alltid. Hey, Jag tog mig förbi T så varför skulle jag inte klara något annat här i livet?
För att var 20, inte så långt ifrån 21, har jag stött på motgångar jag inte trodde på när jag var 18. Men idag vet jag och även om det känns som förra sommaren då jag fortfarande var okunnig om vad som skulle ske, så är det längre tid än så. Men hallå, tiden går. Och tiden läker alla sår (eller åtmindstonde låser in dom i förrådet bakom hjärtat och när man fyllt det tillräckligt trillar det ut.. Om det inte associeras med något annat för då kryper det ut genom nyckelhålet ändå :P)
Men nog med klagomål, jag har så fina vänner så jag kommer klara allt med dom. Oavsett vad :)
Pussilipuss<3
varför ska det vara såhär?
på samma sätt som jag är rädd för eld, men nu är det inget mot hur det en gång var, jag kunde se rök sippra in under dörren och var säker på att det brann över allt hela tiden. Nu kan jag hålla på med en tändare, sitta vid en lägereld, ja vara i eldens närhet helt enkelt. Men det har tagit mig säkert åtta år att bli så van.. och det hände för 11-12 år sen.
Men tänka och känna djupa känslor, det skrämmer mig, jag börjar nästan gråta och blir deprimerad. Jag hade inte räknat med att känna såhär för nån på många år, om ens någonsin. Att vara singel är bra, att inte känna något för nån är jättebra. Men när man känner något. Nej jag vill inte.. framförallt, jag ORKAR inte.
Jag kan "förälska mig" hur som haver hit och dit hela tiden. Men det är för att jag behöver inbilla mig själv att jag kan. jag är inte onormal och okapabel till att må bra av en annan människa på en djupare nivå.
Men så kommer känslan, den äkta känslan.
Jag är rädd. På riktigt. Men jag kan inte sluta vilja vara med honom. Allt är som vanligt men ändå är allt helt annorlunda. Han vet såklart ingenting. Jag kan inte prata om det. Det tog mig ett år att prata ut med han som använde mig som boxpåse, och då hade vi ändå någonting. Jag gav honom mitt allt, och lite därtill. Det jag fick tillbaka var lögner, svek och hårda ord. Skit nu gråter jag. Det är ett år sen jag slutade känna något för honom, och detta är dom första tårarna jag fäller i samband med honom.. Dom är inte för honom utan för vad jag har blivit på grund av honom. En ensam liten flicka rädd för kärlek. Jag har aldrig hatat en annan människa. Men fan vad jag hatar just nu. För första gången i mitt liv hatar jag en annan människa.
Ikväll ska jag åka till Anton och bara vara. slippa tänka på något, slippa vara ensam.
Jag är glad att jag har mina vänner. Och dom kan jag säga att jag älskar, utan att vara rädd. <3
jag bara..
Världen vet ingenting!
Jag är bitter över att allt ska gå i par. Tillochmed GBgubben har fått en GBgumma. Är vårat samhälle verkligen så patetiskt uppbyggt att tillochmed vanliga reklamikoner såsom GBgubben måste få en brud? Jag blir frustrerad på ritkigt.
När mina vänner som är lika ostabila som jag vad det gäller pojkar helt plötsligt blir kära och skaffar partners, då vet jag inte vart jag ska ta vägen. Det kommer antagligen sluta med att hela världen blir galen och jag kommer vara ensam singel kvar. vilket helt plötsligt blir fail för då har jag ingen att roa mig med. Fan. kan vi inte bromsa lite och låta ensamma ikoner få förbli ensamma? jag tror inte att GBgubben kommer göra ett uttalande om hur ensam han känner sig, FÖR HAN ÄR FIKTIV. Baah på världen.. nu ska jag repa text.
Men jag är glad också, för det här veckan har varit kul.
hej då.
Ps. Jag vill ha en motorbåt att sticka iväg med, alldeles ensam, ut i skärgården, ta en sväng förbi husarö och sen bara skita i världen! Ds.
jahapp. grötigt värre.
Idag har jag flyttat saker från Farmor till Pappa med hjälp av Jesper, tack för det änglaman!
När vi åkte från Husby så utbrast han glatt att Min Farmor och Robin vill han verkligen träffa igen. tummen upp på den :D
Först var vi och handlade mat med mamma. Jag har mat här wiho.
Sen efter att vi fått mat hos Farmor och packat ihop allting så åkte vi hit till Vällingby med allt. Så berättade jag en av mina deprimerande livshistorier. Känns verkligen som att jag kan lita på Jesper. vet inte varför, men det är jätteskönt. Att jag börjar hitta människor jag kan lita på, sådär verkligen på riktigt igen. Han är inte den allra första, men det här betyder att jag antagligen håller på att bli hel från alla saker som krossat mig, att jag äntligen tar ett steg över skithögen. Eller så är Jesper bara special och jag litar på honom. Alternativ ett är ju bästa för mig. Men alternativ två är bättre än ingenting.
Nåväl, nog pratat om Jesper som åkte hem i spöregnet och blev jätteblöt (haha)
Imorn ska jag jobba och antagligen åka till Evfe, men vi får se hur jag mår. På lördag är det tältning på G och söndag långdag på jobbet :P
Vill bli kvitt min förkylning =(
Jag tänker förmycket, och då blir mitt huvud grötigt, eller så är där det för att jag är sjuk. Det märker vi. haha jag är knäpp. Men otroligt lycklig över att få vara tillbaka här i Stockholm
vilket fall som helst så tycker jag mig vara ganska klar med detta inlägg.
Puss och kram men ingen Tschüss
okej sorry sorry, jag är långsam.
Jag vet att jag inte skrivit, förlåt mig!
Men jag har njutit av att vara tillbaka till stockholm helt fullt ut. och jag har faktiskt jobbat! lycka lycka lycka :D
Mini börjar denna vecka också.. ååh vad jag är glad<3
Jag söker mer jobb hela tiden 24/7
men det kommer gå bra.. det har jag bestämt :)
Idag vaknade jag förkyld vilket SUGER.
men jag är hemma igen och tänker förbli det ett år i alla fall.. sen får vi se vart jag tar vägen.. får jag ett ordentligt jobb och en bostad kanske jag inte försvinner alls.
Men den som lever få se, you never know.
Jag har haft världens bästa helg på alla möjliga sätt och jag känner mig så himla lycklig<3
Igår sprang jag på Lasse på centralen och gissa om jag blev glad eller vad. jag kastade mig på honom. stackars liten ;)
Men, jag ska åka över till mini idag, sen sticker jag till Sara och ska mysa med henne.. saknar henne <3
Puss och kram på alla älskade<3
