varför ska det vara såhär?
en gång blev jag skadad.. inte fysiskt sådär med slag eller sådär.. Men psykiskt tog jag många hårda stötar. Nästan som att jag blev använd som en psykisk boxpåse. Det har satt sina spår..
på samma sätt som jag är rädd för eld, men nu är det inget mot hur det en gång var, jag kunde se rök sippra in under dörren och var säker på att det brann över allt hela tiden. Nu kan jag hålla på med en tändare, sitta vid en lägereld, ja vara i eldens närhet helt enkelt. Men det har tagit mig säkert åtta år att bli så van.. och det hände för 11-12 år sen.
Men tänka och känna djupa känslor, det skrämmer mig, jag börjar nästan gråta och blir deprimerad. Jag hade inte räknat med att känna såhär för nån på många år, om ens någonsin. Att vara singel är bra, att inte känna något för nån är jättebra. Men när man känner något. Nej jag vill inte.. framförallt, jag ORKAR inte.
Jag kan "förälska mig" hur som haver hit och dit hela tiden. Men det är för att jag behöver inbilla mig själv att jag kan. jag är inte onormal och okapabel till att må bra av en annan människa på en djupare nivå.
Men så kommer känslan, den äkta känslan.
Jag är rädd. På riktigt. Men jag kan inte sluta vilja vara med honom. Allt är som vanligt men ändå är allt helt annorlunda. Han vet såklart ingenting. Jag kan inte prata om det. Det tog mig ett år att prata ut med han som använde mig som boxpåse, och då hade vi ändå någonting. Jag gav honom mitt allt, och lite därtill. Det jag fick tillbaka var lögner, svek och hårda ord. Skit nu gråter jag. Det är ett år sen jag slutade känna något för honom, och detta är dom första tårarna jag fäller i samband med honom.. Dom är inte för honom utan för vad jag har blivit på grund av honom. En ensam liten flicka rädd för kärlek. Jag har aldrig hatat en annan människa. Men fan vad jag hatar just nu. För första gången i mitt liv hatar jag en annan människa.
Ikväll ska jag åka till Anton och bara vara. slippa tänka på något, slippa vara ensam.
Jag är glad att jag har mina vänner. Och dom kan jag säga att jag älskar, utan att vara rädd. <3
på samma sätt som jag är rädd för eld, men nu är det inget mot hur det en gång var, jag kunde se rök sippra in under dörren och var säker på att det brann över allt hela tiden. Nu kan jag hålla på med en tändare, sitta vid en lägereld, ja vara i eldens närhet helt enkelt. Men det har tagit mig säkert åtta år att bli så van.. och det hände för 11-12 år sen.
Men tänka och känna djupa känslor, det skrämmer mig, jag börjar nästan gråta och blir deprimerad. Jag hade inte räknat med att känna såhär för nån på många år, om ens någonsin. Att vara singel är bra, att inte känna något för nån är jättebra. Men när man känner något. Nej jag vill inte.. framförallt, jag ORKAR inte.
Jag kan "förälska mig" hur som haver hit och dit hela tiden. Men det är för att jag behöver inbilla mig själv att jag kan. jag är inte onormal och okapabel till att må bra av en annan människa på en djupare nivå.
Men så kommer känslan, den äkta känslan.
Jag är rädd. På riktigt. Men jag kan inte sluta vilja vara med honom. Allt är som vanligt men ändå är allt helt annorlunda. Han vet såklart ingenting. Jag kan inte prata om det. Det tog mig ett år att prata ut med han som använde mig som boxpåse, och då hade vi ändå någonting. Jag gav honom mitt allt, och lite därtill. Det jag fick tillbaka var lögner, svek och hårda ord. Skit nu gråter jag. Det är ett år sen jag slutade känna något för honom, och detta är dom första tårarna jag fäller i samband med honom.. Dom är inte för honom utan för vad jag har blivit på grund av honom. En ensam liten flicka rädd för kärlek. Jag har aldrig hatat en annan människa. Men fan vad jag hatar just nu. För första gången i mitt liv hatar jag en annan människa.
Ikväll ska jag åka till Anton och bara vara. slippa tänka på något, slippa vara ensam.
Jag är glad att jag har mina vänner. Och dom kan jag säga att jag älskar, utan att vara rädd. <3
Kommentarer
Postat av: Sofie
Lilla zebran, det kommer bli bra för du är bra <3
Trackback
