att älska eller inte bli älskad.. - det är frågan.
Ja jag vet att vara singel är inte nån synd, och det är inte skam heller.. Men det är något man kan konstatera efter lång tid på den banan, gå ut på en klubb, strula med nån okänd, vakna upp morgonen efter komma på hur ful han va och tacka gud för att man inte tog hans telefonnummer!
Tröttar jag på singellivet? Klart jag gör, mer vissa dagar än andra dagar. Men parta varje helg, supa som ett svin, det är ju kul, gå ut med singeltjejkompisarna... STOPP! vänta.. jag börjar räkna på fingrarna, vilka singeltjejkompisar, jag har typ.. två? Nästan alla mina tjejkompisar, killkompisar med för den delen, nästan alla mina vänner är i ett mer eller mindre stadigt förhållande, om inte så var dom nyss eller är påväg in i ett. och där står jag, och tittar på alla mina vänner som slungar sig genom förhållanden. Kvar står jag, jag har inte ens haft ett riktigt förhållande, jag har bara strulat runt, sovit med killar, visserligen upprepade gånger, men förhållande vad?
Det närmsta ett förhållande jag har kommit, det är mitt ex, men jag anser inte att om man varit ihop två gånger och det blir sammanlagt två månader och en vecka, för två förhållande, att det räknas som ett förhållande. Mitt problem är att jag flyr.
"Vadå, gillar du mig? ajajaj, eh, hej då!"
Linda i ett nötskal, men, i år har jag träffar mer än en som inte fått mig att försöka fly, att träffa en människa som kan tänkas ha en sån tanke, det är framsteg, När jag träffade mitt ex, låt oss kalla honom Herr J, det låter vänligare. När jag träffade Herr J för mig själv, så va det den största framgången nånsin, det va första gången nånsin jag klarat av något sånt. Sen slutade det i total kaos och misär också.
jag börjar fundera på om gud skapade singellivet för att jag skulle få känna mig dålig? För dom få gånger jag känner att jag gillar en kille på riktigt, brukar lyckan vända mig ryggen och jag står där lite lätt krossad.
En film ni borde se är "Jane Ausens book club". jättebra film, men det dom säger om tjejen som levt ensam med sina hundar i 15 år, att henne får man benda loss med en kofot, det är liksom jag i ett nötskal! Man måste vara på å visa att man vill något för att jag ska förstå. för att jag ska notera.
Tror jag ska döpa mig själv till SingelLinda, i all evighet ;)
Kärleken och äktheten som kommer från barn <3
Idag fyllde min bror år. 15. Shit hur? han va ju typ tio nyss.
Men dom små kusinerna var här, den ena inte långt ifrån tre år och de andra nyss fyllda ett. Rebecca, min nästantreåring, är så fascinerade att titta på. för hon har sånt uttryck. ibland undrar man, är hon verkligen bara så liten? Hon kan var så lillgammal ibland. Som idag sa hon åt mig att;
"Det är stökigt här."
"ja det är stökigt. vi kan akta lite på dom här grejerna"
"Oj vad dammigt! vem sover här?"
"Det gör Linda"
"Sover Linda här? Det är stökigt."
"Ja Rebecca, dert är stökigt här"
"Aja baja, då får man stänga dörren!"
Kan man han skönare samtal med en nästan treåring? Den uppriktigheten som finns hos barn är så vacker och så otrolig! I Julklapp köpte jag en Nalle Puh film till Rebecca, och hon visade stolt upp den,
"mamma mamma mamma! titta film! pappa pappa pappa! titta film! Linda Linda Linda! titta film!"
Det gick inte att misstaga, jag hade absolut lyckats! men ger jag en julklapp till en kompis så tittar hon på den å ler, tackar glatt. Hon kan lika gärna spy inombords, för alla barnsliga lyckliga känslor försvinner när man tycker att man inte är liten längre. Jag är inte liten. Men jag vill vara. För barn är vackra och ärliga.
Ärlighet är viktig, man pratar om kodexar, att om en tjej frågar en kille om hon ser tjock ut i ett plagg, så ska killen säga
"Nej du ser jättefin ut"
fuck heller, inte till mig, jag vill veta om jag ser fet ut i ett plagg, för inte fan vill jag ha ett plagg som jag ser ut som ett hus i!
Nej tack ärlighet föreoöndiga lögner, visst kan man behöva dra en vit lögn, men det behöver ju inte var en vana för att vara alla till lags.
Låt oss bli som dom vackra barnen och var uppriktiga såsom i uppskattning som i missnöje!
Min vackra tjej <3
Men bara för att!
Nu ska jag låta hela världen få veta vad som händer i mitt liv. Det är väl naaajs?
Okej förlåt, nu gjorde jag det här väldigt oproffsigt, nästan lite fjortisaktigt.
Men det är bara så att mitt liv har vänt lite. För första gången i mitt liv tittar jag mig i spegeln och bara, tycker att jag är snygg.
Är jag en dålig människa?
För det är väl så det är? Man är en dålig människa när man har självförtroende. Minsta positiv tanke om sig själv sabbar en ödmjuk image! Men jag vill, jag vill låta mig själv få njuta av att jag gillar min egen spegelbild förförsta gången på... eh.. på... första gången.. någonsin?
Jag må va röd i ansiktet, men vafn.. Jag är ju faktiskt snygg! shit, jag bara mår bra, älskar mig själv, det enda jag behöver är ett ställe där jag slipper mina bröder. I övrigt så är mitt liv helt perfekt! Jag vet att sånt är farligt att säga. Men det är ju det. Visst saknar jag sån här typ, kärlek, men och? Bara för att ingen verkar kunna känna något för mig på det sättet, så varför ska jag inte älska mig själv å njuta av mitt liv? Fuck the world cause here I come! Fast någon skulle kunna få ge mig en ny garderob, jag har tumlat sönder nästan alla mina kläder >.<
Men jag har köpt en ny tröja, den syns på bilden där uppe, plus skor :D <3 LyckaLyckaLycka
Och förresten, ge mig linser för jag har tappat bort mina glasögon igen!! >.<
Låt oss äga världen och älska alla disneyPrinsessorna!
Vad tror dom egentligen?
På tv går någon form av gala, det är ett fint syfte, för barnen i afrika behöver faktiskt hjälp, hade jag massa massa pengar skulle jag skänka så mycket jag kunde. Men som fattig student är inte det möjligt. Inte om man själv vill kunna leva. Ja, jag är väldigt egotrippad jag vet.
Under den här galan går det någon form av dokumentär där Bengt Magnusson är nere i något land, jag zappade in mig i galan så jag hade ingen vidare koll.
Den dokumentären handlade om en 16årig flicka var föräldrar har gått bort i Aids och på hennes axlar hade hon ansvar för sin bror och en liten dotter.
Allting är hjärteskärande, men så händer det som får mig att reagera. Flickan tar med sig Bengt Magnusson och hans förfärliga engelska till platsen där hon begravt sina föräldrar. Då frågar den fina svensken den stackars flickan;
"How does it feel?"
Vad fan tror han? att hon skulle svara, något i stil med att
"Nej det är lugnt, jag är nöjd med min tillvaro, jag är 16, har knappt mat för dagen, oftast så räcker inte maten till mig utan jag ger den till min bror och min dotter. Men skit samma, jag kunde inte ha det bättre."
Jag är trött på alla idiotiska frågor som ställs. I den situationen hade det varit bättre å hålla käften istället för att fråga hur det känns att man står vid sina föräldrars grav, vilket man har gjort sen man var tio! TIO! När jag var tio så var det en självklarhet att få leka, gå i skolan och att jag fick träffa mina föräldrar, det värsta som hände när jag var tio var att åka till pappa, för jag hade alla mina leksaker hos mamma!
Så låt oss tillsammans visa barnen att dom finns och att vi vill hjälpa dom.. Men skicka inte ner En Bengt Magunsson som frågar på sin försvenskade engelska "how it feels" för det är klart som fan att det inte känns bra!
Dagens glittrande guldstjärna:
Lördagsgruppen på miniteatern. Jag älskar er så jag blir galen. Vi ägde sönder i spelman på taket!
Dagens röda bock:
Att helt plötsligt så var det bara 24 dagar kvar till Jul :P
