När minnet rymmer sin kos och Linda inte är mycket bättre
Jag satt på pendeln hem här om dagen, och en tanke dök upp å jag började grubbla. Grubblar är något vi människor gör alldeles för ofta, grubblar och ältar.
Men det som for i huvudet på mig och som jag faktiskt började att grubbla över, jag började tänka på min högstadieklass. Den kändes så avlägsen, och jag ställde mig tillochmed frågan, har den verkligen existerat?
Så många minnen jag skrattar åt när jag minns dom, min klass var otroligt vrickad, och bitvis saknar jag den så jag håller på att bli galen! 9e i hjärtat kan man säga. Men det är skrämmande att man sitter som 18åring och inte kan komma ihåg något som var ens vardag under tre av dom viktigaste åren i sitt liv. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag insåg att jag kom på 9e, på ett Ja just det, det har ju faktiskt existerat på riktigt.
Kan det var aså att jag försöker förtränga den klassen trotts att jag saknar den? Räddar jag mig själv från att må dåligt genom att förtänga en rolig period?
jag vet att jag gör så med alla känslor, antingen förtränger jag dom eller så rymmer jag min kos. Jag måste lära mig lite på folk, lära mig att känna mina känslor istället för att stänga dom ute. Precis som människor jag faktiskt vet har försökt hjälpa mig, på fler plan, ta in, skjut inte bort, ta in skjut inte bort! upprepa bli stark, bli bra.
Nu har jag i alla fall öppnat mig lite.. får jag inget poäng för det i alla fall?
Äh jag ska sluta ömkla mig å ta mig i kragen å sluta förvandla bloggen till en jävla snyfthistoria, det är en blogg inte en dagbok!
Döm inte så blir ni inte dömda, ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er.varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta flisan ur ditt öga, du om har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bört bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga.
Matt 7: 1-5
Dagen glittrande guldstjärna : Alla sjukt söta barn som jag gör Putte i blåbärsskogen med på miniteatern.
Dagens röda bock : Att röda linjen fuckade mellan Sätra och Liljeholmen idag >.<
Jag måste faktiskt också erkänna att klass 9E känns fett avlägset. Fast samtidigt så känns det så nära. Jag saknar också ibland, när jag tillåter mig att tänka på det. Och jag saknar att inte träffa dig varje dag, vilket jag blev bortskämd med där några år. Jag skulle verkligen vilja återuppleva en lektion med hela gamla 9E, bara för att minnas hur underbart det faktiskt var.
Nog om det. JAG SAKNAR DIG.
Jag saknar dig och dina skämt, ditt pladder om allt och ingenting, våra skratt. Jag saknar dem stunderna då vi pratade minnen (t.ex. om 9E), då vi spelade Super Mario (kommer hur ihåg.. "..Oh! The king has been transformed! Please find the magic wand so we can change him back! Hur du uttalade det och hur roligt jag tyckte att det var?) Jag saknar oss, älskade.
VI MÅSTE TRÄFFAS, innan jag blir tokig.
Me loves you very fucking much.
