-
Jag hatar mig själv för att jag har så svårt att prata med andra människor om saker. Dom gånger jag vet att jag måste prata med nån, ber nån att ses och just prata, så kan jag ändå inte göra det. Inte ordentligt i alla fall. För varej gång jag lyckats få mig den omtanke och uppmärksamhet för att kunna prata så ballar jagalltid ur i alla fall. Jag nämner nån bagatell som på riktkigt inte har med saken att göra. Eller så nämner jag bara en liten del. Jag får alltid för mig att mina känslor är töntiga och det som för det tillfället får mig att må dåligt är jättetöntigt och inte värt att lyssnas på just därför.
Men nu har jag i alla fall bestämt mig. Jag ger mig själv en månad, efter studenten men innan husaröresan. Då har det gått ett år, ett år som gått väldans snabbt. Men endå, jag måste ransaka mitt liv och jag ska börja med honom. Nu ska det bli ordning. Men jag väntar med mitt "nya liv" tills jag har tagit studenten...
JAG ÄR FUCKING VIKTIG, jag kan inte låta nån annan styra mitt liv och mina känslor, ut med den gamla, (eller plasta in honom så att han är min) och/eller in med det nya.
Fuck this feelings, I try real hard to get over it..
